Efter 2 veckors social isolering pga tentaperiod är jag äntligen tillbaka till verkligheten igen. Tentornas taskiga timing innebar att jag tyvärr missade de två första dagarna av European Development Days (EDD), vilket jag försökte ta igen på mässans sista dag igår.
EDD är ett årligt event som arrangeras av Europeiska kommissionen tillsammans med det land som innehar EU:s ordförandeskap. Syftet med EDD är att skapa dialog om utveckling och bistånd och ta upp såväl brännande frågor som mer långsiktiga utmaningar. Själva mötet är ett öppet forum som samlar alla nivåer och grupper av utvecklingsaktörer, liksom den breda allmänheten.
Jag och några andra volontärer var där och representerade Hungerprojektet i mässans ”Development Village” där länder, institutioner, organisationer och andra presenterade sina idéer och projekt för alla besökare. Under de få timmar jag hann vara där fick jag många flashbacks från Almedalen och jag längtar redan till Almedalsveckan 2010, som lär slå alla rekord med tanke på att det är valår då…
Liksom i Almedalen så var konkurrensen om besökarnas uppmärksamhet stor på EDD. Den som lyckas hitta ett sätt att sticka ut, gärna genom att aktivera målgruppen på ett sätt som tilltalar dem, har mycket att vinna. Igår var det Gapminder och FN som enligt min mening hade lyckats bäst med det:
Jag har aldrig varit intresserad av spel, men om Gapminder Casino någonsin blir verklighet utanför EDD får jag nog ta och tänka om:
Spelet går till såhär: man får veta var ett land befann sig på grafen i termer av förväntad livslängd och antal födda barn per kvinna år 1950, sen får man satsa på var man tror det landet befinner sig år 2009 genom att lägga ut chips på det interaktiva spelbordet. När alla hade satsat klart startas en sekvens som visar hur landet utvecklats i dessa mått fram till idag. Ett klockrent sätt att engagera människor på ett roligt sätt samtidigt som man marknadsför sin organisation och får fram sitt budskap. Jag är ett stort fan av såna win-wins!
Men det som tilltalade mig mest på hela mässan hittade jag vid FN:s monter:
Här fastnade jag ett tag, helt fantastiskt att läsa alla inspirerande ord och tankar kring fattigdomsbekämpning. Och härligt att se att ”hunger”, ”empowerment” och ”women’s equal rights” var återkommande ord och uttryck.
Det var en stor omställning att gå från social isolering och tentaångest till att informera om Hungerprojektet på EDD och få chansen att träffa engagerade människor som brinner för samma sak som en själv. Längtar verkligen tills jag är klar och kan jobba med utvecklingsfrågor på heltid jag med! Tills dess får jag försöka nöja mig med det jag skrev på FN-tavlan:
Nu är det packning på hög nivå som gäller. Tidigt imorgon bitti är det äntligen dags: 8 dagars sightseeing i New York!
När jag var 9 år förändrades mitt liv drastiskt: vintern 1996 lämnade min familj den trygga tillvaron i Uppsalaförorten Knivsta för att flytta till södra Asien och ön Sri Lanka i ett år. Mamma jobbade på Kooperation Utan Gränser och blev rekryterad till ett biståndsprojekt därnere. Pappa tog tjänstledigt för att kunna följa med (han blev en så kallad ”housewife”) och jag och storasyster Åsa började i internationell skola utanför huvudstaden Colombo. Visst kändes det läskigt, det är trots allt sjukt långt utanför ens comfort zone att inte bara byta skola och kompisar, men också land och vardagsspråk… Men som jag har konstaterat tidigare så kan det vara väldigt positivt med obekvämlighet! Så var det även i detta fall…
Året i Sri Lanka är utan tvekan ett av de bästa jag upplevt hittills. Jag var flitig dagboksskrivare på den tiden, och det är jag tacksam för idag. Jag bläddrade lite i dagboken för första gången på länge i förrgår. Förutom att ge upphov till en hel del skratt (när man är 9 skriver man precis vad som faller en in, vilket resulterar i väldigt osammanhängade texter, många random kommentarer och en hel del charmiga stavfel), så var det verkligen som att slussas tillbaka i tiden!
Genom mammas jobb fick vi möjlighet att resa runt mycket på ön och vi reste mest uppe i hill country eller besökte någon av alla underbara stränder (mitt ”happy place” är fortfarande stranden Tangalle på öns södra del). Att ett inbördeskrig hade pågått sedan början på 80-talet präglade självklart vardagen därnere. Det var exempelvis inte säkert att resa till öns norra och östra delar, och regeringssoldater vakade i varje gathörn. Men utöver det så levde man relativt skyddad i huvudstaden och kunde ta sig runt i de områden som inte var förbjudna att åka till. Att uppleva vardagen i ett annat land, särskilt i ett land som kulturellt och utvecklingsmässigt skiljer sig så pass mycket från ens hemland, är nog bland det nyttigaste man kan göra för att få perspektiv på saker och ting. Även om jag kanske inte la lika stor vikt vid det då som nu så las grunden för ganska många av mina intressen, val och värderingar under året i Sri Lanka.
Sommaren 2007 var jag och min syster på återbesök på ön. Då var det exakt 10 år sen vi flyttade därifrån. Och att jag bara hade bott där en försvinnande liten andel av mitt liv spelade ingen roll, det kändes verkligen som att komma hem. Sri Lanka kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och jag följer hängivet utvecklingen därnere i hopp om en hållbar lösning på konflikten. Svensk medias rapportering är minst sagt knapphändig, men BBC news har väldigt bra bevakning av Sri Lanka och södra Asien i allmänhet. De har även sammanställt ”Q&A: Sri Lanka conflict” för den som är intresserad…
Mitt ”happy place”
Fler bilder från återbesöket 2007…
Mitt andra hem ligger alldeles för långt bort, dags att flytta…?!
För den som undrat kan jag glatt meddela att jag överlevde Lidingöloppet 2009 a.k.a mina första 15 km någonsin! Det var en fantastisk dag; sträckan man springer är otroligt vacker på sina ställen och bättre väder hade vi inte kunnat få! Men det var minst sagt ett utmanande lopp och att jag faktiskt lyckades prestera en hyfsad tid (1.40) har jag delvis de andra löparna att tacka. Strategin “follow that runner” och ren envishet kommer man ganska långt på även om man är en oerfaren löpare som jag. Men det kostar – just nu är min gångstil minst sagt stel och eftersom jag gärna undviker att behöva genomgå en höftoperation vid 23 års ålder så jag lägger nog löparskorna på hyllan ett tag…
Inför loppet blev jag och ytterligare 3 Young Investors-löpare intervjuade av Stockholms lokaltidningar! Tidningen kom ut i lördags och PDF-versionen hittar ni här (intervjun finns på sidan 20).
Jag vill passa på att tacka mina sponsorer som har hjälpt mig att komma mer än halvvägs till mitt insamlingsmål: Maria, Niklas, Johan, Filippa, Harriet och Tage, tack för era generösa investeringar i Young Investors och Hungerprojektet!
Tack vare Lidingöloppet kan jag nu glatt avfärda ännu en fördom om mig själv: att löpning verkligen inte är min grej. Jag har alltid sett det som enformigt och ganska tråkigt. Men nu har jag lärt mig att så länge något hjälper mig att hålla motivationen uppe kan även jag tycka att det är ganska kul…
Att springa “for a good cause” (förlåt mamma-språkpolis som avskyr att jag blandar svenska och engelska hej vilt, men det finns verkligen ingen bra översättning på det uttrycket) fungerade utmärkt som motivation i mitt fall och jag kommer definitivt att göra det igen!
With the recent evolution of digital and social media, contributing to a cause has never been easier. Spreading awareness about your commitment to a cause can make just as big a difference as donating money (which is good news for other ”poor” students like me). Another way to contribute to a cause is by accomplishing something to induce others to contribute financially. And once you’ve found that ”something”, social media is a perfect way to efficiently mobilize the commitment in your social network.
This Saturday, the 26th of September, I’m Running for a Good Cause by runningLidingöloppet in Stockholm (15 km) with Young Investors. Young Investors is a network that invests in social entrepreneurship. Every year, the network chooses to aid an organization financially and time wise. 2009 the choice has come to The Hunger Project, a global, non-profit, strategic organization committed to the sustainable end of world hunger. The money raised through Running for a Good Cause with Young Investors will of course be invested in The Hunger Project.
So how is running 15 km an accomplishment you might wonder?
Well, first of all, running is not my favorite way of exercising to say the least, so I’m not very experienced. I ran my first 10 km ever last weekend (which actually went surprisingly well)…
Secondly, Lidingöloppet is actually the world’s largest cross-country race, attracting some of the best runners of the world (myself not included). The course is known to be very hilly and those who have participated before say it’s more challenging than a marathon…
With just a few days left, I decided to carry out a small social media experiment to measure the effectiveness of social media and the level of commitment in my social network: throughone tweet, linking to this blog-post and in turn linked to Facebook, how much can I raise for Young Investors and The Hunger Project? It’s up to you, sharing this blog post in your social network through Twitter and/or Facebook can make just as big a difference as donating money (of course, I encourage both!)
Donating money to Running for a Good Cause is easy. Just click on the button below and make a donation through PayPal*. Whether large or small, every donation makes a difference for Young Investors’ cause The Hunger Project. Thank you for your contribution!
*Transactions through PayPal are free when the money comes from PayPal balance or bank account. When the money comes from a debit or credit card or PayPal Credit, PayPal charges a fee of 3.4% + 3.25 SEK. The sender decides who pays this fee, so if you want to donate 100 SEK for example, donate 106.65 SEK so that the amount of your donation is not reduced by this fee. You can read more about transactions through PayPal here.
I torsdags gick äntligen Stockholm Twestival av stapeln då ett gäng social media-entusiaster och Hungerprojektet-engagerade samlades på Kåken (Restaurang 1900) för att mingla och lyssna till kvällens talare…
Hungerprojektets projektledare Filippa inledde med att prata om”Hållbart engagemang och social media”. När man har noll kronor i marknadsföringsbudget är det väldigt tacksamt att man kan jobba med sociala medier, speciellt när man kan nå så stor hävstångseffekt genom alla volontärer och ambassadörer som hjälper till att sprida ordet vidare i dessa kanaler. I slutet av Filippas presentation blev jag dessutom rejält överraskad när jag blev uppkallad på scen för att ta emot mitt andrapris i tävlingen ”Avskaffa hunger och res till New York” av Hungerprojektets VD Åsa. Tack för det!
Jessica W Sandberg, Presschef, Stockholm Pride fortsatte med att berätta om hur de inför Stockholm Pride 2009 jobbade med sociala medier genom kampanjen ”How Hetero is the world?”. Det var imponerande att höra att denna kampanj var världens mest omtwittrade under två dagar (vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att det var i samma veva som Michael Jacksons död blivit känd för allmänheten). Kampanjen var i form av testet “How hetero are you?” och testet fungerar så att du skriver in ditt twitternamn, samt kön. Sedan scannas dina senaste 200 inlägg på Twitter av och beroende på vilka ord som använts i dessa inlägg visar en procentsats hur pass hetero du är.
Jag gjorde det här testet när jag kom hem. Resultatet jag fick var 0.1% hetero, med kommentaren: ”Du har verkligen inte ett uns hetero i dig”. Det beror på att jag har twittrat ord som ”stockholm”, ”the hunger”, ”available”, ”New York” och ”drink”… Ja, vad kan man säga…the only way is up?! Den som har Twitter kan göra testet här eller varför inte testa en kändis som Twittrar, Barack Obama till exempel?
Johan Hedberg från Springtime avrundade med ett väldigt underhållande föredrag med titeln”Välgörenhet och sociala medier – Praktiska exempel på vinnande strategier”. Med stor entusiasm och ett nästan omänskligt samtalstempo mätt i antal ord per minut berättade han om hur bl. a Charity:Water, Kiva och Rosa bandet-kampanjen framgångsrikt lyckats nå ut i sociala medier.
Under kvällen fick vi dessutom ta del av grymma musikframträdanden av Asha Ali och Aron Blom. Hela Stockholm Twestival (tyvärr utan Johan Hedbergs presentation) kan ses via länken här.
Stort cred till gänget bakom Stockholm Twestival, som har arrangerat detta ideellt så att kvällens intäkter kunde gå till Hungerprojektet.
Twitter-användare uppmanas att följa dem på @Raiha, @Hannes82, @Skathi, @Mlfnk och @Leeldin
Icke-Twitter-användare uppmanas att börja twittra! I Veckans Affärers artikel ”Twitter för dummies” hittar du några anledningar varför…
Hela våren och t o m sista augusti har tävlingen ”Avskaffa hunger och res till New York” pågått, där man ska värva ett antal månadsinvesterare till Hungerpojektet och sen motivera varför man själv investerar för att ha en vinstchans. Resultaten meddelades igår och det var så nära (se resultatet här)! Men 2a priset, en ny mobiltelefon, är inte helt fel det heller! Och New York ska jag förhoppningsvis göra osäkert inom en snar framtid ändå…
I torsdags var jag på ”Pre-run night” med Young Investors, där vi som ska springa Lidingöloppet fick möjlighet att fysträna med en f d elitidrottare. Jag var beredd på att det skulle vara tufft, och det var det, men det var också väldigt lärorikt. Man har mycket mer inom sig än man tror, och när man har någon som coachar och peppar en så tar man ut sig på ett helt annat sätt. Att träna upp sig inför loppet handlar minst lika mycket om att träna upp sig mentalt, så det ska jag försöka tillämpa nu de sista veckorna.
Däremot insåg jag också att jag nog bör släppa det här med tidsincitament (d v s att jag blir sponsrad med ett högre belopp ju bättre tid jag presterar) för att ragga sponsorer. Jag har ju trots allt aldrig löptränat regelbundet! Jag har sprungit ett antal Maja Gräddnoslopp när jag var yngre, men på den tiden var man dels mer energisk och så sprang man max 10 km, jämfört med 15 km som vi ska springa nu.
Trots att jag tränar regelbundet har jag så ont efter fysträningen att jag knappt kan gå! Det var länge sen jag hade så här intensiv träningsvärk. Men för att dra till med en gammal klyscha: no pain, no gain. Det är bara att köra på, och att ha ett tydligt mål i sikte underlättar avsevärt! Men tyvärr är träningsvärken så illa att den 10 km långa test-run jag hade tänkt genomföra i eftermiddag får skjutas upp några dagar…
Så hur går det då med raggandet av sponsorer, nu när jag har avfärdat tidsincitamenten? Jag och min kompis Sofie, som också ska springa för Young Investors, har en gemensam plan…den stavas FEST (mer info inom kort)!
Jag avslutar med ett avskräckande YouTube-klipp som en av de andra löparna tipsade mig om i torsdags. Eller snarare varnade mig för…
De flesta ekonomer läser en inledande kurs i mikroekonomi tidigt under utbildningen. Där får man lära sig tillämpa termer som incitament, alternativkostnad, optimalt, maximera och marginalnytta. När man väl greppat dessa termer så inser man att de går att tillämpa även på saker som inte har någon direkt koppling till ekonomi. Och när man lär sig att en av de tre principerna när det gäller indifferenskurvor är att ”mer är alltid bättre” är det ett uttryck som används ganska friskt (eller, är det bara vi i Cashmere Mafia som har äkta torr ekonomhumor kanske)?
Jag tycker att det är intressant med just incitament. En av anledningarna till att jag valde internationell ekonomi som inriktning är för att jag tycker att det är fascinerande att saker och ting kan fungera mer eller mindre bra i samhället beroende på vilka incitament som finns. Samma sak gäller även i ett mindre perspektiv, behöver jag till exempel engagera andra för att uppnå något så gäller det att skapa rätt incitament, vilket är en utmaning i sig, alla är ju trots allt olika…
Jag är ganska förtjust i att slå vad med folk. På vårt konfirmationsläger blev jag utnämnd till ”lägrets vadslagerska”: jag fick en av mina killkompisar att raka benen eftersom jag bar hans packning (som vägde nästan lika mycket som jag) ganska många kilometer mitt ute i ingenstans (ja, vi var i Norrland), efter att vi hade bestigit en fjälltopp dessutom! Det var en utmaning, men att se honom svälja sin stolthet som kille och raka av så mycket hår att ett rakblad som var nytt från början blev slött nästan innan han ens var klar var incitament nog för mig!
Så inför Lidingöloppet och raggandet av sponsorer tänker jag att lite kreativitet vad gäller incitament säkert kan hjälpa mig att uppnå mitt mål på minst 3000 kr till Hungerprojektet och Young Investors. Visserligen är ju det faktum att pengarna går till att avskaffa hunger och fattigdom tillräckligt som incitament enligt mig, men det kanske kan trigga folk att sponsra med ännu mer om jag presterar något utöver att bara ta mig i mål…
Med det sagt så vill jag ha er input: vad är incitament nog för att få er som sponsorer? En hyfsad placering? Att jag har på mig något roligt när jag springer? Att jag utför något innan eller efter loppet? Var kreativa (men realistiska) och tänk framförallt på att ju större utmaning ni utsätter mig för, desto mer incitament kräver jag i termer av pengar insamlingen. Även jag styrs av incitament….
I onsdags drog hösten officiellt igång igen och den senare delen av veckan har jag ägnat åt att välkomna nya masterstudenter till Handels. Det har varit väldigt roligt att umgås med dem, framförallt eftersom de har så olika bakgrunder! En stor andel kommer från andra länder än Sverige och de flesta har någon form av internationell erfarenhet. Så de har om möjligt gjort mig ännu mer sugen på att stå inför samma situation som många av dem gör nu: ge sig ut i världen och uppleva vardagen i ett annat land! Snart så…
Jag börjar inriktningen internationell ekonomi och i torsdags fick vi höra mer om upplägget under dessa två år och vad vi ska förvänta oss. Att hösten kommer bli tuff pluggmässigt är ett faktum, så det är tur att det är en hel del roligt på gång som förhoppningsvis väger upp en hel del!
Bland annat kommer ju fortsätta vara volontär för Hungerprojektet, så när jag inte tragglar ekonometri eller ritar upp indifferenskurvor så kommer jag att ägna min tid åt det. Fram tills 10 november kommer fokus att ligga på att rodda inför seminariet ”Hållbart ledarskap”. Men redan den 10 september kommer jag och ett gäng andra volontärer vara på plats på Stockholm Twestival och informera om Hungerprojektet. Målet med Twestival är dels att samla in pengar till välgörande ändamål och dels att visa på kraften i Sociala Medier. 200 städer deltar världen över och i Stockholm kommer cirka 300 personer att samlas på Restaurang Kåken med målet att samla in 50 000 kr till Hungerprojektet. Mer information om eventet kan du läsa här. Låter det intressant så köp biljetter nu! De kostar bara 150:- och biljettintäkterna går såklart oavkortat till Hungerprojektet.
Under veckan har jag också anmält mig till Lidingöloppet den 26e september. Jag ska springa för att samla in pengar till Young Investors, ett nätverk som verkar för socialt entreprenörskap och som i sin tur investerar i Hungerprojektet. Det går till så att man anmäler sitt deltagande och sen hittar sina egna sponsorer, till exempel familj och vänner, som stödjer dig som löpare med en summa om (när) du går i mål. Även om jag inte är överdrivet förtjust i löpning som träningsform så är det en kul grej att göra tillsammans med kompisar samtidigt som man avskaffar hunger och fattigdom. En klassisk win-win helt enkelt! Jag ska springa 15km och har som mål att samla in minst 3000 kr. Den som vill springa med mig hittar mer information om anmälan här och den som kan tänka sig att sponsra mig får gärna höra av sig!
Sen är jag övertygad om att kompisar, familj och en och annan resa bidrar till att jag överlever ännu en utmanande hösttermin på Handels!
I förrgår var min sista dag som praktikant, och även om jag har sett fram emot att vara ledig en vecka innan skolan börjar igen så känns det väldigt sorgligt att inte kunna jobba med detta på heltid längre. Dessa få veckor har gett mig så otroligt mycket och det är tur att jag fortsätter engagera mig som volontär till hösten, för jag känner mig verkligen inte redo att lämna Hungerprojektet!
Den här sommaren var lite av ett test. Jag visste att jag brinner för utvecklingsfrågor, men kan jag tänka mig att jobba med det? Eller kommer det jag gör här i Sverige kännas helt kopplat från det ändamål jag vill främja? Och går det verkligen att undvika den byråkrati som ständigt verkar sätta käppar i hjulen i likande organisationer? Fördomarna var många, och stämmer kanske på vissa arbetsplatser. Men efter den här sommaren kan jag konstatera att det går att känna att man gör skillnad, även som praktikant i Sverige. Det gäller bara att hitta rätt organisation… Att känna sig så inkluderad från dag ett och uppleva att alla idéer uppskattas och tas tillvara är det nog många arbetsplatser som eftersträvar, men få som lyckas tillämpa i praktiken. Under sommaren har jag imponerats av hur lätt det har varit att ta egna initiativ och hur pass mycket stöd man sen får i att genomföra sin idé.
Jag läste någonstans att “kreativitet föds där det finns ramar, öppenhet och tillit”. Det stämmer nog ganska bra. När man får så pass stort förtroende i att driva egna projekt är det svårt att inte ta den chansen. Så i sommar testade jag på att vara ”intraprenör”, något jag inte trodde skulle passa mig alls. Men att projektleda Almedalsveckan är bland det roligaste och mest utvecklande jag har gjort. Och att Hungerprojektet faktiskt kommer att medverka nästa år igen känns hur kul som helst! Bevisligen kan man ha fördomar även om sig själv… Tack för den här sommaren Filippa, Caroline och Åsa, ni har inspirerat mig mer än ni anar.
De senaste veckorna har jag jobbat med ledarskapsseminariet som Hungerprojektet arrangerar den 10 november och haft någon slags ”spindeln i nätet” funktion medan många i ledarskapsgruppen var på välbehövlig semester. Nu tänkte även jag ta ledigt i en vecka och ladda batterierna innan hösten drar igång med inskrivning på masterprogrammet på Handels den 19 agusti… Så nu går jag officiellt in i ”vacation-mode” med syster tills dess!
En stor förmån med sommarens praktik har varit att få träffa så många människor som brinner för samma sak som jag själv gör. Det har hunnit bli en hel del möten med personer som på något sätt dragits till Hungerprojektet, antingen för att engagera sig volontärt, samarbeta eller på något sätt stödja oss…
I veckan träffade vi gänget som ska anordnaStockholm Twestival i september, en kväll där social media och alla dess möjligheter står i fokus. Att eventet kommer att bli hur bra som helst råder ingen tvekan om, gänget som ska organisera det hela har liknande visioner för eventet som vi och det var det länge sen jag skrattade så mycket på ett möte som samtidigt kändes väldigt produktivt! Tanken med konceptet Twestival local är att all insamling inför och under kvällen ska gå oavkortat till varje stads framröstade välgörenhet, så alla som är med och anordnar eventet jobbar volontärt och har heltidsengagemang utöver detta. Men volontärt engagemang gör ju om något engagemanget ännu starkare…
I ledarskapsgruppen inom Hungerprojektet, som jag har jobbat med mest efter Almedalsveckan ser jag samma sak. Trots att alla har heltidsengagemang utöver Hungerprojektet så har de kommit väldigt långt i planeringen av ledarskapsseminariet i november, något som inte skulle vara möjligt utan en stark vilja att verkligen göra skillnad.
I veckan hade jag och Filippa ett möte med Johannes, studentambassadören på Handels, och vi skulle diskutera höstens planer för volontärverksamheten där. Under mötet lyckades vi inte bara åstadkomma detta utan innan vi visste ordet av hade vi helt oplanerat brainstormat fram utformningen av en helt ny volontäraktivitet, och att det kommer bli ett populärt inslag i alla städer där vi har volontärverksamhet är jag helt övertygad om.
När jag tänker tillbaka på sommarens alla möten ser jag ett tydligt mönster:
Hungerprojektet drar till sig en viss typ av människor: resultatinriktade, kreativa, drivna, engagerade människor som verkligen vill bidra på riktigt! Och de som inte har hört talas om Hungerprojektet genom presentationer eller genom någon i sitt nätverk som är engagerad men hittat hit ändå har gjort det efter noga research. Vilken organisation verkar mest vettig och gör verkligen skillnad genom sina insatser? Många har sökt efter dessa kriterier och slutligen fastnat för Hungerprojektet.
Och självklart händer detta inte bara i Sverige! I USA (där Hungerprojektet har sina rötter) valde en familj, på initiativ av 15-åriga Hannah, att utmana den traditionella innebörden av ”The American Dream” såhär:
Och efter 6 månaders noga undersökning och utvärdering av välgörenhetsorganisationer kan ni nog gissa vilken de valde…
Läs CNNs artikel om familjens insats för Hungerprojektets verksamhet i Ghana här.
Stöd min insamling till Hungerprojektet
