Den som ser det som ett bra tecken att det var ett tag sen sist tänker helt rätt!
Först och främst vill jag säga hur oerhört tacksam jag är för alla fina ord och allt stöd jag fått för mitt beslut att lämna Handels. Det kändes som sagt läskigt till en början, men tack vare era positiva kommentarer och uppmuntran känns det bara ännu mer rätt…
Sen sist har jag blivit Young Investor, hittat tillbaka till Hungerprojektet (inte för att jag någonsin lämnat det) och skrivit artiklar om nyheter och trender inom ledarskap och management åt ett chefsutvecklingsföretag.
Den senaste veckan har jag dessutom lekt frilansande marknadsföringskonsult och hjälpt ArtGotland Design att förtydliga sitt budskap, skriva pressmeddelande och synas i sociala medier (bli gärna ett fan på Facebook och följ på Twitter: @ArtGotland) inför årets upplaga av Stockholm Furniture Fair 9-13 februari. På lördag gör jag ett gästspel på mässan, som då är öppen även för allmänheten.
Designintresset har funnits där så länge jag kan minnas, men har varit lite vilande de senaste åren..som allt annat som sorterats i kategorin ”fritidsintresse” och därmed inte hunnits med. Därför ska det bli väldigt kul att vara på plats på Stockholmsmässan på lördag och få lite pejl på kommande trender och kanske även få exempel på vad man kan behöva stå ut med designmässigt den närmsta tiden. I don’t know much about design, but I know what I like…(för att skriva om ett klassiskt citat från en legendarisk komikergrupp, hoppas det är någon mer än jag som kopplar…!)
Det är vad jag har gjort hittills, och jag har njutit varje sekund! Det underbara är att det dyker upp nya möjligheter hela tiden…
Det här inlägget har nog varit svårast att formulera sedan jag började blogga i somras. Det finns så många sätt att ”outta” det jag har att dela med mig av: man kan dra ut på det med en målande berättelse om hur en tanke ledde till en annan och låta läsarens nyfikenhet öka och öka tills avslöjandet får denne att tänka ”jaha, var det inget märkvärdigare än så?”. Man kan chocka med en löpsedelsliknande titel som avslöjar och till stor del överdriver vad det hela handlar om och sen ge förklaringen i texten som följer. Då brukar visserligen också reaktionen efter man har läst själva nyheten vara ”jaha, var det inget märkvärdigare än så?”… Eller så bara säger man det och motiverar sedan varför man har gjort det val man har gjort och varför det känns väldigt, väldigt bra, utan att överdramatisera. Men nu inser jag att hela det här resonemanget om hur jag ska dela med mig av denna nyhet har lett mig in på det första spåret innan jag ens har börjat! Så jag får väl fortsätta på det…
Den här hösten har det känts motigare än någonsin att plugga. Första terminen på masterinriktningen har inte varit enligt förväntan och drar i en riktning dit jag inte alls vill. På senare tid har jag insett mer vad jag vill karriärmässigt och vilka erfarenheter och meriter som är nödvändiga och värdefulla för att nå dit. Det kombinerat med att jag behövde en stor förändring i min vardag som har sett mer eller mindre likadan ut i 3 års tid ledde mig fram till följande beslut: från och med december 2009 säger jag ”Hej då, Handels”…
Missförstå mig inte, jag har trivts extremt bra dessa tre år och jag är väldigt stolt över att ha en kandidatexamen från just Handels. Men nu ser jag fram emot att uppleva något nytt. Planen nu är att testa på livet i verkligheten ett tag (a.k.a jobba). Möjligen tar jag en Master utomlands någon gång i framtiden, men senast jag kollade så är det bara en fördel att ha lite arbetslivserfarenhet innan man gör det.
Det här beslutet är ganska nytt men verkligen inte spontant. Men från att befinna mig i ”pluggtunneln” med två år kvar tills man får se ljuset från verkligeheten utanför så är jag helt plötsligt på väg ut ur den och blir nästan bländad av allt ljus! Och det är ju väldigt mycket skyddad verksamhet när man är student, så i takt med att jag säger hej då till Handels säger jag också ”hej då, bekvämlighetszon”… Men mina erfarenheter utanför bekvämlighetszonen har ju bara varit positiva hittills, så jag är inte det minsta orolig, snarare förväntansfull!
Jag har några saker på G inför våren och framförallt ett tydligt mål som jag hoppas kunna uppnå med lite hjälp. Ingenting är säkert i den här världen, så jag tar ingenting för givet utan gläds bara åt den fantastiska möjlighet som jag förhoppningsvis kan få i vår och framöver: drömjobbet är inom räckhåll, min plan är att fånga det!
Jag vet att det har varit lite dålig aktivitet här den senaste tiden och så kommer det nog tyvärr förbli tills strax innan jul. Det har varit omänskligt hög arbestbelastning i skolan i höst och för att utöver plugg hinna träffa familj och kompisar, träna och gå på ett och annat volontärmöte så har jag varit tvungen att tumma på något. Tyvärr blev det bloggandet som fick lida…
Några uppdateringar:
Ledarskapsseminariet blev en stor succé, ca 70 deltagare kom och genom anmälningsavgifter finansierade de minst enkvinnlig ledarskapsutbildning i Indien var. Läs gärna Filippas blogginlägg om eventet här.
Någon vecka senare påminde Veritas PR om att det är dags att börja fundera på Almedalsveckan 2010. De arrangerade nämligen frukostföreläsningen ”Do’s and Don’ts runt Donners plats” och hade bjudit in Emma Rung, projektledare Rättvisemärkt och Ulf Perbo, vice VD BIL Sweden som berättade om sina erfarenheter av vad som funkar och inte funkar i Almedalen. Jag lämnade seminariet med huvudet fullt av idéer inför Almedalen 2010 och ser fram emot Veritas PR:s kommande frukostföreläsningar, särskilt ”Hur kan sociala medier förstärka genomslaget i Almedalen?” som hålls i februari. (För den som är intresserad finns videoklipp från seminariet här).
På tal om sociala medier vill jag också tipsa om Hungerprojektets film som lanserades i samband med EDD. Filmen är producerad pro bono av företaget Animero i Helsingborg och informerar om skillnaden mellan hunger och svält, en distinktion som är viktig att göra eftersom det är två olika problem som kräver två olika lösningar… Tanken är att filmen ska vara enkel att sprida via sociala medier som Facebook och Twitter och att vi därigenom kan nå många med små medel. Tack Animero!!
Nästa inlägg kommer som sagt dröja till strax innan jul, men det kommer vara värt att vänta på. Jag har något spännande och troligtvis ganska överraskande att dela med mig av…
I våras tog en grupp volontärer i Stockholm initiativ till att anordna ett seminarium om hållbart ledarskap för att sprida Hungerprojektets budskap och samtidigt samla in medel till verksamheten. Tanken var att bjuda in framgångsrika ledare som talare och att ge deltagarna inspiration, modeller och verktyg för att plocka fram det bästa ur sig själva och sin omgivning. Många av de företag som investerar i Hungerprojektet hämtar inspiration i vårt sätt att arbeta till sin egen verksamhet så att anordna ett event som specifikt riktar sig till företag känns helt rätt.
Jag engagerade mig i eventet under min praktik i somras och har fortsatt med det som volontär nu under hösten. Även om jag kom in i ett skede där projektgruppen redan hade kommit en bit på vägen så har det varit särskilt kul att se eventet växa fram. I somras jobbade jag främst med att få fram inbjudan och fundera på marknadsföringsstrategier för att få ihop så många deltagare som möjligt. Då var det så många detaljer som skulle spikas så det var svårt att föreställa sig hur eventet ”Hållbart ledarskap – väck eldsjälar och intraprenörer” faktiskt skulle bli.
Som vanligt när Hungerprojektet står som arrangör så har vi i projektgruppen jobbat utifrån noll kronor i budget. Det har självklart har varit en utmaning, men tack vare att alla talare, artister, leverantörer och arrangörer ställer upp gratis så kan anmälningsavgiften från deltagarna gå oavkortat till Hungerprojektet. Under dagen kommer välkända profiler som Jan Carlzon, företagsledare och entreprenör, Thomas Lundqvist, tidigare VD för Junibacken, och Pernilla Baralt, kommunikationschef för EU-kommissionen i Sverige att tala. Dessutom kommer artister som Lisa Lindal och Andres Esteche att framträda under kvällen.
Som alltid när man anordnar ett event så är det mycket som ska fixas och stämma på själva dagen, hur mycket vi än har planerat och förberett. Förväntar mig med andra ord en hektisk men otroligt spännande dag imorgon! Fortsättning följer…
Efter 2 veckors social isolering pga tentaperiod är jag äntligen tillbaka till verkligheten igen. Tentornas taskiga timing innebar att jag tyvärr missade de två första dagarna av European Development Days (EDD), vilket jag försökte ta igen på mässans sista dag igår.
EDD är ett årligt event som arrangeras av Europeiska kommissionen tillsammans med det land som innehar EU:s ordförandeskap. Syftet med EDD är att skapa dialog om utveckling och bistånd och ta upp såväl brännande frågor som mer långsiktiga utmaningar. Själva mötet är ett öppet forum som samlar alla nivåer och grupper av utvecklingsaktörer, liksom den breda allmänheten.
Jag och några andra volontärer var där och representerade Hungerprojektet i mässans ”Development Village” där länder, institutioner, organisationer och andra presenterade sina idéer och projekt för alla besökare. Under de få timmar jag hann vara där fick jag många flashbacks från Almedalen och jag längtar redan till Almedalsveckan 2010, som lär slå alla rekord med tanke på att det är valår då…
Liksom i Almedalen så var konkurrensen om besökarnas uppmärksamhet stor på EDD. Den som lyckas hitta ett sätt att sticka ut, gärna genom att aktivera målgruppen på ett sätt som tilltalar dem, har mycket att vinna. Igår var det Gapminder och FN som enligt min mening hade lyckats bäst med det:
Jag har aldrig varit intresserad av spel, men om Gapminder Casino någonsin blir verklighet utanför EDD får jag nog ta och tänka om:
Spelet går till såhär: man får veta var ett land befann sig på grafen i termer av förväntad livslängd och antal födda barn per kvinna år 1950, sen får man satsa på var man tror det landet befinner sig år 2009 genom att lägga ut chips på det interaktiva spelbordet. När alla hade satsat klart startas en sekvens som visar hur landet utvecklats i dessa mått fram till idag. Ett klockrent sätt att engagera människor på ett roligt sätt samtidigt som man marknadsför sin organisation och får fram sitt budskap. Jag är ett stort fan av såna win-wins!
Men det som tilltalade mig mest på hela mässan hittade jag vid FN:s monter:
Här fastnade jag ett tag, helt fantastiskt att läsa alla inspirerande ord och tankar kring fattigdomsbekämpning. Och härligt att se att ”hunger”, ”empowerment” och ”women’s equal rights” var återkommande ord och uttryck.
Det var en stor omställning att gå från social isolering och tentaångest till att informera om Hungerprojektet på EDD och få chansen att träffa engagerade människor som brinner för samma sak som en själv. Längtar verkligen tills jag är klar och kan jobba med utvecklingsfrågor på heltid jag med! Tills dess får jag försöka nöja mig med det jag skrev på FN-tavlan:
Nu är det packning på hög nivå som gäller. Tidigt imorgon bitti är det äntligen dags: 8 dagars sightseeing i New York!
När jag var 9 år förändrades mitt liv drastiskt: vintern 1996 lämnade min familj den trygga tillvaron i Uppsalaförorten Knivsta för att flytta till södra Asien och ön Sri Lanka i ett år. Mamma jobbade på Kooperation Utan Gränser och blev rekryterad till ett biståndsprojekt därnere. Pappa tog tjänstledigt för att kunna följa med (han blev en så kallad ”housewife”) och jag och storasyster Åsa började i internationell skola utanför huvudstaden Colombo. Visst kändes det läskigt, det är trots allt sjukt långt utanför ens comfort zone att inte bara byta skola och kompisar, men också land och vardagsspråk… Men som jag har konstaterat tidigare så kan det vara väldigt positivt med obekvämlighet! Så var det även i detta fall…
Året i Sri Lanka är utan tvekan ett av de bästa jag upplevt hittills. Jag var flitig dagboksskrivare på den tiden, och det är jag tacksam för idag. Jag bläddrade lite i dagboken för första gången på länge i förrgår. Förutom att ge upphov till en hel del skratt (när man är 9 skriver man precis vad som faller en in, vilket resulterar i väldigt osammanhängade texter, många random kommentarer och en hel del charmiga stavfel), så var det verkligen som att slussas tillbaka i tiden!
Genom mammas jobb fick vi möjlighet att resa runt mycket på ön och vi reste mest uppe i hill country eller besökte någon av alla underbara stränder (mitt ”happy place” är fortfarande stranden Tangalle på öns södra del). Att ett inbördeskrig hade pågått sedan början på 80-talet präglade självklart vardagen därnere. Det var exempelvis inte säkert att resa till öns norra och östra delar, och regeringssoldater vakade i varje gathörn. Men utöver det så levde man relativt skyddad i huvudstaden och kunde ta sig runt i de områden som inte var förbjudna att åka till. Att uppleva vardagen i ett annat land, särskilt i ett land som kulturellt och utvecklingsmässigt skiljer sig så pass mycket från ens hemland, är nog bland det nyttigaste man kan göra för att få perspektiv på saker och ting. Även om jag kanske inte la lika stor vikt vid det då som nu så las grunden för ganska många av mina intressen, val och värderingar under året i Sri Lanka.
Sommaren 2007 var jag och min syster på återbesök på ön. Då var det exakt 10 år sen vi flyttade därifrån. Och att jag bara hade bott där en försvinnande liten andel av mitt liv spelade ingen roll, det kändes verkligen som att komma hem. Sri Lanka kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och jag följer hängivet utvecklingen därnere i hopp om en hållbar lösning på konflikten. Svensk medias rapportering är minst sagt knapphändig, men BBC news har väldigt bra bevakning av Sri Lanka och södra Asien i allmänhet. De har även sammanställt ”Q&A: Sri Lanka conflict” för den som är intresserad…
Mitt ”happy place”
Fler bilder från återbesöket 2007…
Mitt andra hem ligger alldeles för långt bort, dags att flytta…?!
För den som undrat kan jag glatt meddela att jag överlevde Lidingöloppet 2009 a.k.a mina första 15 km någonsin! Det var en fantastisk dag; sträckan man springer är otroligt vacker på sina ställen och bättre väder hade vi inte kunnat få! Men det var minst sagt ett utmanande lopp och att jag faktiskt lyckades prestera en hyfsad tid (1.40) har jag delvis de andra löparna att tacka. Strategin “follow that runner” och ren envishet kommer man ganska långt på även om man är en oerfaren löpare som jag. Men det kostar – just nu är min gångstil minst sagt stel och eftersom jag gärna undviker att behöva genomgå en höftoperation vid 23 års ålder så jag lägger nog löparskorna på hyllan ett tag…
Inför loppet blev jag och ytterligare 3 Young Investors-löpare intervjuade av Stockholms lokaltidningar! Tidningen kom ut i lördags och PDF-versionen hittar ni här (intervjun finns på sidan 20).
Jag vill passa på att tacka mina sponsorer som har hjälpt mig att komma mer än halvvägs till mitt insamlingsmål: Maria, Niklas, Johan, Filippa, Harriet och Tage, tack för era generösa investeringar i Young Investors och Hungerprojektet!
Tack vare Lidingöloppet kan jag nu glatt avfärda ännu en fördom om mig själv: att löpning verkligen inte är min grej. Jag har alltid sett det som enformigt och ganska tråkigt. Men nu har jag lärt mig att så länge något hjälper mig att hålla motivationen uppe kan även jag tycka att det är ganska kul…
Att springa “for a good cause” (förlåt mamma-språkpolis som avskyr att jag blandar svenska och engelska hej vilt, men det finns verkligen ingen bra översättning på det uttrycket) fungerade utmärkt som motivation i mitt fall och jag kommer definitivt att göra det igen!
With the recent evolution of digital and social media, contributing to a cause has never been easier. Spreading awareness about your commitment to a cause can make just as big a difference as donating money (which is good news for other ”poor” students like me). Another way to contribute to a cause is by accomplishing something to induce others to contribute financially. And once you’ve found that ”something”, social media is a perfect way to efficiently mobilize the commitment in your social network.
This Saturday, the 26th of September, I’m Running for a Good Cause by runningLidingöloppet in Stockholm (15 km) with Young Investors. Young Investors is a network that invests in social entrepreneurship. Every year, the network chooses to aid an organization financially and time wise. 2009 the choice has come to The Hunger Project, a global, non-profit, strategic organization committed to the sustainable end of world hunger. The money raised through Running for a Good Cause with Young Investors will of course be invested in The Hunger Project.
So how is running 15 km an accomplishment you might wonder?
Well, first of all, running is not my favorite way of exercising to say the least, so I’m not very experienced. I ran my first 10 km ever last weekend (which actually went surprisingly well)…
Secondly, Lidingöloppet is actually the world’s largest cross-country race, attracting some of the best runners of the world (myself not included). The course is known to be very hilly and those who have participated before say it’s more challenging than a marathon…
With just a few days left, I decided to carry out a small social media experiment to measure the effectiveness of social media and the level of commitment in my social network: throughone tweet, linking to this blog-post and in turn linked to Facebook, how much can I raise for Young Investors and The Hunger Project? It’s up to you, sharing this blog post in your social network through Twitter and/or Facebook can make just as big a difference as donating money (of course, I encourage both!)
Donating money to Running for a Good Cause is easy. Just click on the button below and make a donation through PayPal*. Whether large or small, every donation makes a difference for Young Investors’ cause The Hunger Project. Thank you for your contribution!
*Transactions through PayPal are free when the money comes from PayPal balance or bank account. When the money comes from a debit or credit card or PayPal Credit, PayPal charges a fee of 3.4% + 3.25 SEK. The sender decides who pays this fee, so if you want to donate 100 SEK for example, donate 106.65 SEK so that the amount of your donation is not reduced by this fee. You can read more about transactions through PayPal here.
I torsdags gick äntligen Stockholm Twestival av stapeln då ett gäng social media-entusiaster och Hungerprojektet-engagerade samlades på Kåken (Restaurang 1900) för att mingla och lyssna till kvällens talare…
Hungerprojektets projektledare Filippa inledde med att prata om”Hållbart engagemang och social media”. När man har noll kronor i marknadsföringsbudget är det väldigt tacksamt att man kan jobba med sociala medier, speciellt när man kan nå så stor hävstångseffekt genom alla volontärer och ambassadörer som hjälper till att sprida ordet vidare i dessa kanaler. I slutet av Filippas presentation blev jag dessutom rejält överraskad när jag blev uppkallad på scen för att ta emot mitt andrapris i tävlingen ”Avskaffa hunger och res till New York” av Hungerprojektets VD Åsa. Tack för det!
Jessica W Sandberg, Presschef, Stockholm Pride fortsatte med att berätta om hur de inför Stockholm Pride 2009 jobbade med sociala medier genom kampanjen ”How Hetero is the world?”. Det var imponerande att höra att denna kampanj var världens mest omtwittrade under två dagar (vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att det var i samma veva som Michael Jacksons död blivit känd för allmänheten). Kampanjen var i form av testet “How hetero are you?” och testet fungerar så att du skriver in ditt twitternamn, samt kön. Sedan scannas dina senaste 200 inlägg på Twitter av och beroende på vilka ord som använts i dessa inlägg visar en procentsats hur pass hetero du är.
Jag gjorde det här testet när jag kom hem. Resultatet jag fick var 0.1% hetero, med kommentaren: ”Du har verkligen inte ett uns hetero i dig”. Det beror på att jag har twittrat ord som ”stockholm”, ”the hunger”, ”available”, ”New York” och ”drink”… Ja, vad kan man säga…the only way is up?! Den som har Twitter kan göra testet här eller varför inte testa en kändis som Twittrar, Barack Obama till exempel?
Johan Hedberg från Springtime avrundade med ett väldigt underhållande föredrag med titeln”Välgörenhet och sociala medier – Praktiska exempel på vinnande strategier”. Med stor entusiasm och ett nästan omänskligt samtalstempo mätt i antal ord per minut berättade han om hur bl. a Charity:Water, Kiva och Rosa bandet-kampanjen framgångsrikt lyckats nå ut i sociala medier.
Under kvällen fick vi dessutom ta del av grymma musikframträdanden av Asha Ali och Aron Blom. Hela Stockholm Twestival (tyvärr utan Johan Hedbergs presentation) kan ses via länken här.
Stort cred till gänget bakom Stockholm Twestival, som har arrangerat detta ideellt så att kvällens intäkter kunde gå till Hungerprojektet.
Twitter-användare uppmanas att följa dem på @Raiha, @Hannes82, @Skathi, @Mlfnk och @Leeldin
Icke-Twitter-användare uppmanas att börja twittra! I Veckans Affärers artikel ”Twitter för dummies” hittar du några anledningar varför…
Hela våren och t o m sista augusti har tävlingen ”Avskaffa hunger och res till New York” pågått, där man ska värva ett antal månadsinvesterare till Hungerpojektet och sen motivera varför man själv investerar för att ha en vinstchans. Resultaten meddelades igår och det var så nära (se resultatet här)! Men 2a priset, en ny mobiltelefon, är inte helt fel det heller! Och New York ska jag förhoppningsvis göra osäkert inom en snar framtid ändå…
I torsdags var jag på ”Pre-run night” med Young Investors, där vi som ska springa Lidingöloppet fick möjlighet att fysträna med en f d elitidrottare. Jag var beredd på att det skulle vara tufft, och det var det, men det var också väldigt lärorikt. Man har mycket mer inom sig än man tror, och när man har någon som coachar och peppar en så tar man ut sig på ett helt annat sätt. Att träna upp sig inför loppet handlar minst lika mycket om att träna upp sig mentalt, så det ska jag försöka tillämpa nu de sista veckorna.
Däremot insåg jag också att jag nog bör släppa det här med tidsincitament (d v s att jag blir sponsrad med ett högre belopp ju bättre tid jag presterar) för att ragga sponsorer. Jag har ju trots allt aldrig löptränat regelbundet! Jag har sprungit ett antal Maja Gräddnoslopp när jag var yngre, men på den tiden var man dels mer energisk och så sprang man max 10 km, jämfört med 15 km som vi ska springa nu.
Trots att jag tränar regelbundet har jag så ont efter fysträningen att jag knappt kan gå! Det var länge sen jag hade så här intensiv träningsvärk. Men för att dra till med en gammal klyscha: no pain, no gain. Det är bara att köra på, och att ha ett tydligt mål i sikte underlättar avsevärt! Men tyvärr är träningsvärken så illa att den 10 km långa test-run jag hade tänkt genomföra i eftermiddag får skjutas upp några dagar…
Så hur går det då med raggandet av sponsorer, nu när jag har avfärdat tidsincitamenten? Jag och min kompis Sofie, som också ska springa för Young Investors, har en gemensam plan…den stavas FEST (mer info inom kort)!
Jag avslutar med ett avskräckande YouTube-klipp som en av de andra löparna tipsade mig om i torsdags. Eller snarare varnade mig för…
